Vem ska ta hand om de äldre i Borgs Sverige?

4 04 2011

I en signerad ledarkrönika i Aktuellt i Politiken som når läsarna idag skriver jag om Anders Borg som tycker kommunalarna har för hög lön.

”Vem tar hand om våren efter valborgsmässobål” så sjöng vi i skolan när jag var liten, kanske blir frågan för framtiden snarare vem som tar hand om vården efter Anders Borgs åtta år? På Sveriges kommuner och landstings (SKL) kongress i förra veckan framförde Anders Borg att han tycker att kommunerna varit för dåliga förhandlare, att de kommunanställdas löner är för höga och att det hindrar tillväxten av nya jobb i kommunsektorn. I rapporten ”Vem ska ta hand om mina föräldrar när de blir gamla” konstaterar fackförbundet Kommunal samtidigt att allt färre söker sig till omvårdnadsutbildningarna, bland annat på grund av att lönerna i äldreomsorgen är låga och möjligheten till heltid är begränsad. Något är väldigt fel när svenska ungdomar hellre skalar bananer i Norge, för dryga 22 000 i månaden, än söker jobb inom äldreomsorgen.

Visst är det intressant att Sveriges finansminister, med en minimilön på 112 000 kronor i månaden, tycker att ingångslönen 16 070 kronor, alltså cirka 11 000 kronor efter skatt, är för hög lön för någon som tar hand om våra barnelleräldre. Enligt SCB kommer det om 20 år saknas 130 000 omvårdnadsutbildade, så frågan vem som ska ta hand om mamma och pappa, för att inte tala om vem som ska ta hand om oss, känns självklart väldigt aktuell. Visst, den med en finansministers lön kan säkert lösa det på annat sätt, men hur ser lösningen ut för oss med blygsamma löner?

”Kanske kunde konungen tänka sig att vakta barnen” sjunger sångerskan Laleh, hon undrar samtidigt om inte fru Tilda kan få flytta in på slottet, de har ju så mycket personal i hovet och så få på hemmet. Tyvärr är nog varken kungen eller hovstaterna särskilt intresserade av att driva ålderdomshem. Nej, lösningen måste i stället vara en kraftig satsning på kommunalarnas arbetsvillkor. Rätt till heltid är  ett första bra steg,  dessutom behövs en ordentlig satsning på lönerna, vi måste visa att vi uppskattar det arbete som görs och göra det attraktivt att välja att jobba med omvårdnad av barn och äldre. För att citera Juholts linjetal ”offentlig sektor ska inte subventioneras av kvinnors lägre löner”. Då får aldrig låg skatt bli ett egenintresse, skatt är ett bra sätt att solidariskt finansiera välfärden. Därför är det skönt att så stor del som 80 procent kan tänka sig betala mer i skatt för att få bättre skola, vård och äldreomsorg. Låt oss skapa ett Sverige där alla kan känna trygghet på ålderns höst.

Läs fler bloggares intressanta åsikter om:  , , , , , , , ,

Annonser




”S we can”

30 01 2009

Mona Sahlin gav klara besked kring hur Socialdemokraterna vill förbättra den svenska sjukvården i sitt tal på socialdemokraternas vårdtoppmöte i Västerås för lite mer än en timma sedan. Det är skönt att se att det finns sådan framtidsanda i partiledningen. Förutom klara besked fanns också tydliga viljeinriktningar med solidaritet och en jämlik sjukvård för alla.

Mona blickade över Atlanten och menade att tron på politiken är på väg tillbaka i USA efter att Barak Obama valdes till president. Hon tycker sig dock se det motsatta i Sverige.

På andra sidan Atlanten verkar det som att tron på politiken är på väg tillbaka med Obama. Vi socialdemokrater tror på att politik gör skillnad, vi säger ”S we can”. Här i Sverige verkar det dock vara tvärtom, här funderar regeringen på vad politiken inte ska göra istället för att skapa en politik för framtiden. Om inte tiden är ur led är vår regering det, sa Mona Sahlin.

Moderaternas övertro på att skattesänkningar skulle ge fler jobb och bättre välfärd har överbevisats. Istället för fler jobb har den moderata politiken lett till varsel över hela landet och nästa år kommer underskottet i statsbudgeten vara lika stort som de skattesänkningar de genomfört. Frågan som vi alla ställer oss är självklart – var det regeringen Reinfeldts mening att vi skulle hamna här? Mona Sahlin sa i sitt tal att regeringen reagerade försent samt att man inte förstår att det nu krävs investeringar.

Krisen borde mötas med investeringar. Vi misstror regeringen Reinfeldt men vi tror på Sverige och vi vet att det finns en annan väg för politiken. Det går att vända krisen till framtidstro men då krävs investeringar för framtida utveckling och en regering som sätter jobben först. Regeringen slarvade bort chanserna genom att inte utnyttja högkonjunkturen och genom att underskatta den lågkonjuktur som vi nu befinner oss i. Vi måste vända den här utvecklingen och ta över makten för att ta det här landet mot en ny färdriktning, sa hon.

Hon sa också att vår syn på sjukvården inte ratats av väljarna utan tvärtom sluter väljarna upp bakom kraven på en sjukvård som ska vara världens bästa oavsett vem man är. Mona Sahlin menar också att det inte är driftsformen som är avgörande för sjukvården utan att den finns till för alla, oavsett tjocklek på plånboken.

Vår diskussion om driftsform handlar inte bara om ägande utan om solidaritet och hur vi ska uppnå jämlikhet. Vi vill inte hindra ett personalkooperativ eller en bra entreprenör från att driva vård. Vi vill se till att alla som blir sjuka får den bästa vården, utifrån behov och oavsett vem som ger vården. Därför vill jag se en statlig certifiering av alla som ger vård, både privata och offentliga aktörer. Detta är det viktigaste och sker inte detta öppnas det för privata sjukvårdslösningar som gör systemen orättvisare och som till slut kommer att minska legitimiteten för att betala skatt. Klarar vi inte att stoppa detta kommer vi få en vård som bygger på plånbokens storlek. Vi kommer aldrig att acceptera en sådan sjukvård, sa hon.

Mona Sahlin gav exempel på flera konkreta åtgärder som hon kommer att genomföra när hon blir sveriges statsminister. Bland annat lovade hon att riva upp den fria etableringsrätten och se till att det blir patienterna som får välja – inte politikerna som får sälja. Mona Sahlin kallade det för folkets vårdval, ett val mellan en sjukvårdsom är privat och finansieras med försäkringar som man själv får betala eller en sjukvård som är till för alla. Hon utlovade också att socialdemokraterna kommer att satsa på arbetsmiljön i samarbete med Kommunal. En satsning som också kommer att handla om vidareutbildning för de som arbetar inom vården. En viktig satsning för socialdemokraterna är också att öka den tid som vårdpersonalen kan spendera med patienterna. Idag är den tiden endast 35 procent av den totala arbetstiden. Socialdemokraterna vill utöka detta till 50 procent genom att minska på de administrativa uppgifter som vårdpersonalen utför.

Läs andra bloggares intressanta inlägg , , , , , , , , ,





Varför det inte blev busstrejk i Göteborg!

18 07 2008

Frank Andersson. Foto: Daniel Carlstedt

Det var aldrig tal om någon busstrejk i Göteborg. Trots att Stockholm och andra delar av landet drabbades av strejken var Göteborg aldrig hotade. Varför kanske ni undrar? Det är ganska enkelt, i Göteborg har man nämligen ett kommunalt bussbolag och dessa tillhör en helt annan arbetsgivarorganisation än de privata företagen. Istället för BuA som Kommunal var i konflikt med tillhör de kommunala bussarbetsgivarna organisationen KFS och dessa hade redan gått med på Kommunals krav utan att ställa till några problem varför det heller inte blev någon strejk. Frank Andersson (s), göteborgare och regionråd, är en av de som ingår i KFS förhandlingsdelegation och var med och tecknade ett avtal för de kommunala bussförarna. Vad lär vi oss av detta? Jo, det är oftast bättre med kommunala bolag….





Tankar efter busstrejken

18 07 2008

Foto: Daniel Carlstedt

Nyligen tog Kommunals busstrejk i Stockholm slut. Båda parterna var nöjda med avtalet, enligt Kommunalarbetaren. Det blev löneökningar på 10,4 procent samt nya gränser för ramtid och dygnsvila. Vilket betyder att bussförare som kör linjer vars sträcka är mindre än 50 kilometer har rätt till 11 timmars dygnsvila. Jag tycker att Kommunals strejk har varit både ansvarsfull och att man nått fram till de krav man ställt, krav som helt klart varit rimliga. Att pausa strejken över helgen när man fortsatte förhandla var ett bra initiativ som visade på att man ville nå en lösning och att man inte ville åsamka varken företagen eller resenärerna onödig skada eller skapa onödiga problem. Dessutom var det ett smart drag att omstrukturera strejken i och med att förhandlingarna strandade igen, istället för att de trafikanter som var beroende av bussen, alltså de som bor i kranskommunerna, tog man ut bussarna i innerstaden samtidigt som man hotade med strejk på Flygbussarna samt för Swebuss Express. Andra fackförbund borde ta till sig av lärdomarna från strejken och Kommunal kan hålla fanan högt och vara stolta över att ha genomfört en lyckad konflikt.

Med bakgrund av ovanstående tycker jag därför att det är skrämmande att Bussarbetsgivarna (BuA) anklagar Kommunal för att ha strejkat bara för strejkandets skull och kräver proportionalitet i fackets strejker.

– Den här strejken visar på behovet av proportionalitet, att det ska finnas rimliga proportioner mellan vilka stridsåtgärder man får vidta och vilken skada de åstadkommer. Hade det funnits det skulle strejken där all busstrafik i Stockholm stoppades inte ha varit tillåten, säger Peter Jeppson, VD för BuA till LO-tidningen.

Han menar att det avtal man skrev under inte innehöll så stora skillnader mot det avtal som man erbjöd Kommunal den 3:e juli.

– Strejken kostade ett antal miljoner varje dag. En del av det betalades av Svenskt Näringslivs konfliktfond – men långt ifrån allt. Avtalet ger dock i stort sett det vi erbjöd Kommunal redan den 3 juli. Mitt intryck är att det fanns ett gäng – långt ifrån alla – som strejkade för strejkandets skull, som gärna ville ha en fajt, säger han.

Det är en skrämmande framtid vi kommer att få se om arbetsgivarna får igenom sitt krav om en proportionalitetsprincip, något som redan diskuteras i EU efter EG-domstolens yttrande över Vaxholmsmålet där domstolen menade att Byggnads stridsåtgårder åsamkade det blockerade företaget för stor skada. I Sverige idag är det frivilligt att teckna kollektivavtal och löner och villkor när avtalen är undertecknade sköts av parterna, det vill säga arbetsgivaren och facket, vad kommer att hända i framtiden om facket inte har något att sätta emot mot arbetsgivarna när de kräver avskaffade ob-tillägg, inte vill teckna kollektivavtal eller som i Kommunals fall vägrar att gå med på 11-timmars dygnsvila?