Vi får aldrig sluta störa diktatorerna

28 02 2011

I veckans nummer av Aktuellt i Politiken som når läsarnas brevlådor idag skriver jag om situationen i Libyen och varför vi aldrig får sluta ”störa” diktatorerna.

”Jag vill inte störa Khadaffi”, svarade Silvio Belusconi på frågan om varför han som premiärminister i Italien och en person med bra kontakt med Libyens diktator inte hört av sig till Khadaffi för att fördöma våldet.

Berlusconis ord är självklart anmärkningsvärda och har skapat mycket hård kritik i det egna landet, men Berlusconi är inte den enda som varit tyst och inte velat störa en diktator som under årtionden satt skräck i sin befolkning. Libyen har ansetts vara en för viktig stabiliserande faktor i norra Afrika för att man skulle våga störa Khadaffi med krav om demokrati och mänskliga rättigheter.

På samma sätt har man sett mellan fingrarna med andra diktatorer i regionen. först när det stod klart att Egyptens president Mubaraks avgång var oundviklig ”krävde” till exempel Sveriges utrikesminister Carl Bildt hans avgång. Denna syn på att stabilitet är viktigare än en oviss framtid i regionen om man inför demokrati var något som Carl Bildt också gav uttryck för i förra veckan, samma dag som Khadaffi, som första ledare någonsin, satte in stridsflygplan mot sitt eget folk.

”Det handlar inte om att stödja den ena eller andra, det handlar om att få stabilitet och en rimlig utveckling”, sa han till Ekot.

Med en socialdemokratisk ledning av Sverige hade trycket varit hårdare på de ledare som förvägrar sitt folk demokrati och mänskliga rättigheter. För hos Socialdemokraterna lever fortfarande hoppet om en värld där alla folks frihet leder till hela världens fred, något som skapas genom internationell solidaritet och hårt fördömande mot de som tar till vapen mot sitt eget folk för att förvägra dem rätten till demokrati. Med fredskämpen Jan Eliasson, nära medarbetare och vän till Olof Palme, hade tongångarna mot Egypten, Libyen och andra länder i regionen varit en annan, då hade Sverige fortsatt varit en symbol för solidaritet och en ständig motpol mot världens förtryckare. 

Som Mona Sahlin sa när hon i förra veckan besökte Palestina, ”demokrati och mänskliga rättigheter är inget som är förbehållet människor i väst. Den arabiska frihetsvåren måste övergå i en demokratisk sommar.”

”Folkens längtan efter frihet kan icke nedslås med våld. Den kommer att leva och den kommer till sist att segra”, sa Palme i ett tal i Malmö 1968 och fram till dess att alla folk segrat över sina diktatorer ska vi fortsätta ”störa” dem med krav på demokrati och mänskliga rättigheter.

Läs fler intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Missa inte heller denna artikel på Newsmill.





Varför skulle inte Mona twittra?

30 01 2009

Bloggen Bent skriver i inlägget ”Bedrägligt Twittrande av Socialdemokraterna”:

Att påstå att någon partiledare, minister, högre statsråd skulle ha tid eller ens möjlighet att twittra är bara bedrägligt. Sluta med det. Det är en sekreterare som sitter där, och inte Mona Sahlin. 

Just nu kan man läsa på Monas sida på Twitter:

Mitt budskap till våra sjukvårdspolitiker (s):Fokus på kvalitet och jobb. Vård efter behov, inte efter plånbok. Valet 2010 blir ett vårdval!

Som närvarande på Socialdemokraternas vårdtoppmöte i Västerås kan jag intyag att Mona Sahlin står för exakt de orden som står på hennes Twittersida samt att hon också befinner sig i Västerås just nu.

Jag tycker inte att det verkar orimligt att Mona Sahlin med de tekninska hjälpmedel som finns idag skulle hinna microblogga på Twitter. Allt som behövs är ju en mobiltelefon….!