Vi får aldrig sluta störa diktatorerna

28 02 2011

I veckans nummer av Aktuellt i Politiken som når läsarnas brevlådor idag skriver jag om situationen i Libyen och varför vi aldrig får sluta ”störa” diktatorerna.

”Jag vill inte störa Khadaffi”, svarade Silvio Belusconi på frågan om varför han som premiärminister i Italien och en person med bra kontakt med Libyens diktator inte hört av sig till Khadaffi för att fördöma våldet.

Berlusconis ord är självklart anmärkningsvärda och har skapat mycket hård kritik i det egna landet, men Berlusconi är inte den enda som varit tyst och inte velat störa en diktator som under årtionden satt skräck i sin befolkning. Libyen har ansetts vara en för viktig stabiliserande faktor i norra Afrika för att man skulle våga störa Khadaffi med krav om demokrati och mänskliga rättigheter.

På samma sätt har man sett mellan fingrarna med andra diktatorer i regionen. först när det stod klart att Egyptens president Mubaraks avgång var oundviklig ”krävde” till exempel Sveriges utrikesminister Carl Bildt hans avgång. Denna syn på att stabilitet är viktigare än en oviss framtid i regionen om man inför demokrati var något som Carl Bildt också gav uttryck för i förra veckan, samma dag som Khadaffi, som första ledare någonsin, satte in stridsflygplan mot sitt eget folk.

”Det handlar inte om att stödja den ena eller andra, det handlar om att få stabilitet och en rimlig utveckling”, sa han till Ekot.

Med en socialdemokratisk ledning av Sverige hade trycket varit hårdare på de ledare som förvägrar sitt folk demokrati och mänskliga rättigheter. För hos Socialdemokraterna lever fortfarande hoppet om en värld där alla folks frihet leder till hela världens fred, något som skapas genom internationell solidaritet och hårt fördömande mot de som tar till vapen mot sitt eget folk för att förvägra dem rätten till demokrati. Med fredskämpen Jan Eliasson, nära medarbetare och vän till Olof Palme, hade tongångarna mot Egypten, Libyen och andra länder i regionen varit en annan, då hade Sverige fortsatt varit en symbol för solidaritet och en ständig motpol mot världens förtryckare. 

Som Mona Sahlin sa när hon i förra veckan besökte Palestina, ”demokrati och mänskliga rättigheter är inget som är förbehållet människor i väst. Den arabiska frihetsvåren måste övergå i en demokratisk sommar.”

”Folkens längtan efter frihet kan icke nedslås med våld. Den kommer att leva och den kommer till sist att segra”, sa Palme i ett tal i Malmö 1968 och fram till dess att alla folk segrat över sina diktatorer ska vi fortsätta ”störa” dem med krav på demokrati och mänskliga rättigheter.

Läs fler intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Missa inte heller denna artikel på Newsmill.

Annonser




”En hjälpande hand” – en bok om vapenexportens absurditet

31 03 2010

I veckans nummer av tidningen Broderskap recenserar jag serieboken ”En hjälpande hand” som handlar om vapenexportens absurditet.

Det var i vintras som det plingade till i mejllådan. Någon som hette Zven Johansson och som var vd för ett bolag som hette ”En hjälpande hand” ville bli kompis med mig på Facebook.
Jag blev lite förvånad då jag inte känner någon som heter Zven med Z men antog att  jag träffat honom  i något sammanhang och godkände förfrågan. Ännu mer förvånad blev jag när min nya vän började posta inlägg om att sälja vapen. Klarhet i vem Zven egentligen är fick jag i förra veckan då serieboken ”En hjälpande hand” hamnade på mitt skrivbord.

Zven Johansson är en man från Karlskoga som flyttar hem till mamma efter att ha fått sparken från en PR-byrå i Stockholm och som ger sig in i vapenindustrin för att tjäna snabba pengar.
På dryga 70 tecknade sidor får vi följa Zven Johanssons väg i vapenindustrin och hur han bluffar sig fram som vapenhandlare. Allt detta smart blandat med kort information om hur vapenindustrin ser ut i Sverige och världen.

Visste ni till exempel att Sverige exporterade krigsmateriel för 12,7 miljarder år 2008 och att för varje krona som världens länder lägger på bistånd satsas 15 kronor på militär upprustning? Eller att det finns sju enkla och ”hemliga” knep för ett företag att ta sig förbi de regler som gäller för svensk vapenexport?
Boken är resultatet av ett samarbete mellan Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, Kristna Fredsrörelsen, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, S-studenter och broderskapsrörelsen. Tanken är att väcka debatt.
”Vi tycker att svensk vapenexport bör stoppas, och på väg dit bör regelverket för svensk vapenexport skärpas”, står det i boken.
”En hjälpande hand” är läsvärd, den förklarar på ett lätt och roligt sätt det absurda i att exportera vapen och att de regelverk som finns inte följs.
Enligt regeringens riktlinjer ska Sverige inte exportera vapen till länder som befinner sig i väpnad konflikt med en annan stat eller land som befinner sig i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt.  Inte heller till stater som har inre väpnade oroligheter eller där det förekommer omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Trots detta har svenska företag exporterat vapen till bland annat Saudiarabien, USA, Burma och Iran och Irak för att nämna några länder.

Det känns tryggt att veta att min Facebookvän Zven Johansson bara är påhittad och alltså inte finns på riktigt, eller gör han det…?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,





När stater är rädda för sina invånare!

30 07 2008

Kina har länge haft den hårdaste internetcensuren för sina medborgare. Man blockerar internetsidor, bloggar och annat man inte vill att medborgarna ska kunna ta del av. Samtidigt övervakar man också e-post och vad medborgarna skriver på internetforum och i chattar. Kontrollen är ett sätt att kväsa oppositionen och försöka se till att den bild som speglas av Kina är den som staten vill föra ut. En partikamrat till mig besökte Kina i somras och blev då censurerad.

Idag skriver Aftonbladet och SvD att Kina under OS kommer att censurera åtkomsten till vissa sidor för journalisterna i presscentret. Bland annat kommer journalisterna inte att kunna besöka hemsidor om den förbjudna Falungongrörelsen, vilka andra sidor man inte kommer att kunna surfa på är fortfarande osäkert.

Det är hemskt att länder som Kina är rädda för sina medborgare. Så rädda att man måste begränsa vilken information människor får ta del av. Rädslan grundar sig bland annat i att medborgarna skulle kunna hitta ett annat samhällssystem som de tycker bättre om och då ställa krav på regeringen. I Vitryssland, där jag har många vänner som arbetar oppositionellt, är Lukasjenko så rädd för sitt eget folk att han precis som Kina censurerar internet, har ett KGB (det heter till och med så) som dagligen fängslar folk som tycker annorlunda än diktatorn. Varför är dessa länder så rädda för demokrati? Jo, självklart handlar det om en rädsla att förlora makten, att det skulle finnas någon som skulle styra landet bättre och som folket skulle tycka mer om.

Kanske borde Kina aldrig ha fått OS? Kanske borde Sverige bojkotta spelen genom att inte delta. Alla som påstår att OS bara är sport har noll koll på läget. OS är storpolitik, det handlar om att öppna nya marknader för multinationella företag och det handlar om hiskeliga inkomster för det land som får arrangera de Olympiska spelen. Varför kan inte OS också handla om att ställa krav på att mänskliga rättigheter efterlevs och att det faktiskt är demokrati i de länder där OS genomförs? 

Kan vi egentligen kritisera? Nyligen röstade den svenska regeringen igenom ett eget kontrollsystem av internet, FRA-lagen. Lagen ska enligt regeringen ge möjligheten att stoppa terrorism, hur många terrorister tror de egentligen mejlar varandra sina planer? Och hur liten är egentligen inte risken för terrorattentat i Sverige. Nej, snarare handlar lagen om att precis som Kina, Vitryssland och andra diktaturer hålla koll på medborgarna.

Personligen kommer jag att bojkotta OS. Jag tänker inte titta på en sekund av de olympiska spelen. Visst kan det kännas pyttigt, men jag kan inte ställa upp på ett OS där mänskliga rättigheter kränks och som används som ett svepskäl att fängsla oppositionella (de oppositionella pekas ut som terrorister som vill attackera OS). Dessutom finns det mycket att önska när det gäller de fackliga rättigheterna (kineser får bara vara med i det statliga facket, ett fackförbund som inte driver arbetsrättsliga frågor) och där man fortfarande använder barnarbetare.

Andra bloggar om , , , ,





Livsviktigt tips för Labours överlevnad!

28 07 2008

I veckans Aktuellt i Politiken, som kommer ut till läsarna idag, följer jag upp det blogginlägg jag skrev tidigare i veckan om hur en högervridning skulle innebära döden för Storbritanniens socialdemokratiska parti Labour. Här är mitt tips till de engelska socialdemokraterna:

Att socialdemokratisk vänsterretorik som starka välfärdssystem samt försäkringar och bidrag som finns till för att hjälpa människor när de har det somsvårast går hembland väljarna visar det senaste riksdagsvalet i Sverige. Den borgerliga högeralliansen med de ”nya moderaterna” i spetsen vann på att lova mer pengar till skola, vård och omsorg. Att det också krävs handling och inte bara ord visar de senaste opinionsundersökningarna. Trots borgarnas löften i valet sänks nu skatten för de rikaste på bekostnad av det svenska välfärdssamhället. Folk känner sig svikna. Man ser hur vänner och grannar får det allt svårare i det hårdare klimat sområder i de ”nya moderaternas” Sverige.

I England har det socialdemokratiska partiet Labour länge fört en allt mer tynande tillvaro. Termen ”new Labour” kom till under en konferens 1995 och betydde en högervridning av partiet. När Tony Blair 1997 återvann makten från det konservativa partiet Tory, som länge letts av Margret Thatcher (John Major var också ledare under en period innan Tony Blair tog över), var det med ett Labour som gått alltmer till höger. I valet 2005 hade Labour 35,3 procent av rösterna, en tillbakagång med nära åtta procent av rösterna jämfört med 1997, något som bland annat berott på Tony Blairs stöd till Irakkriget. Enligt den senaste undersökningen för The Times skulle Labour i dag få endast 26 procent av rösterna, en tillbakagång på nio procentenheter sedan 2005. I det brittiska magasinet Prospect skriver Tony Blairs tidigare talskrivare Philip Collins att partiets räddning är att gå höger ut.

”Det enda hoppet för partiet är att gräva framsina liberala skatter. Valet är enkelt – liberalisera eller dö”, skriver han bland annat.

Jag tror att detta är helt fel väg. Vanliga väljare lockas mer av bättre skola, vård och omsorg än sänkta skatter och mer högerpolitik. Ytterligare högervridning skulle innebära att Labour gräver  sin egen grav. Lär av Sverige – vänsterpolitik går hem hos väljarna.

Andra bloggar om , , , ,





Ny konstitution i Frankrike!

22 07 2008

Med en rösts övervikt röstade Frankrike idag igenom en ny konstitution. Reformen som ändrar nästan hälften av artiklarna i konstitutionen innebär bland annat att det franska folket alltid ska få säga sitt om nya medlemsländer i EU genom folkomröstning. Detta innebär bland annat att fransmännen kommer att bestämma huruvida Turkiet kommer att bli medlemmar eller inte. Socialisterna var negativa till förslaget eftersom de saknade viktiga reformer som rösträtt i lokalval för immigranter och införandet av ett mer proportionellt valsystem. En socialist, Jack Lang, röstade för förslaget och beskylls nu för att gå regeringens ärenden.

Samtidigt som Fransmännen nu kommer att få folkomrösta om alla kommande medlemsländer beskylls Frankrikes president Nicolas Sarkozy, för nuvarande också ordförande för EU, för att på ett möte ha krävt att Irländarna genomför en ny folkomröstning om Lissabonfördraget, något han förnekade när han igår besökte Irland. Stora protester mötte Sarkozy vid hans Irlands besök och en företrädare för nejsidan ska ha sagt:

Lissabonfördraget är dött och vi kommer inte att acceptera några uppgörelser för att få liv i det.

Fler politiker har på senare tid menat att Lissabonfördraget fortfarande kan gå igenom, trots ett nej från Irland. Bland annat har man hävdat att de som röstade nej inte visste vad de röstade på och att man också måste ta hänsyn till de 19 länder som sagt ja till fördraget (merparten endast genom beslut i det nationella parlamentet). Jag tycker att det är skrämmande att se jasidan fördumma de som inte vill se mer förstatligande av EU utan vill att unionen ska stanna kvar vid att vara ett mellanstatligt samarbete.

Margot Wallström, eu-kommissionär, skrev i senaste Aktuellt i Politiken att man nyligen haft ett möte i Brest där alla Europaministrar träffades. Mötet diskuterade Lissabonfördraget och ansåg att Irlands nej var ett bakslag men vill ändå vara klara med ratificeringsprocessen innan årets slut. Är det så att man anser att man kan köra över de små länderna som Irland. När Frankrike röstade nej till EU:s konstitution var det aldrig något snack om att fortsätta arbeta med förslaget.

Hur kan det komma sig att de som röstar nej alltid måste vara de som är dumma. Är det inte snarare logiskt att folk vill få möjligheten att påverka sin vardag i lokala demokratiska församlingar så som kommun, landsting och riksdag och därför inte vill flytta makten ännu längre från folket?





Om Labour går mer åt höger lär de dö!

21 07 2008

I en debattartikel i det brittiska magasinet Prospect skriver Philip Collins, tidigare talskrivare åt Tony Blair tillsammans med den amerikanske liberale skribenten Richard Reeves att Labours enda framtid är att gå till höger och liberalisera mer. Som de flesta säkert vet är Labour det engelska ”socialdemokratiska” partiet och de har länge vandrat allt längre höger ut. Det hela började efter Margret Thatcher. När Labour äntligen kom till makten igen efter att högerpartiet Tory fått styra anpassade man sin politik och skapade vad man än idag kallar för ”New Labour”. Sedan Tony Blairs stöd för Irakkriget har partiet rasat och sedan Gordon Brown tog över som partiledare har partiet fått mindre och mindre stöd.

Nu menar alltså Phillip Collins att det enda som kan rädda Labour skulle vara att partiet går ännu längre åt höger och driver en mer liberal politik.

The only hope for the party is to excavate its liberal treasure. The choice is stark: liberalise or die.

Alltså på svenska: Det enda hoppet för partiet är att gräva fram sina liberala skatter. Valet är klart: liberalisera eller dö.

Jag tror snarare att Labour skulle gräva sin egen grav om man skulle bege sig ännu längre höger ut.

Labour

Ken Livingstone. Foto:Labour

Jag tror att man skulle ta hem röster på att istället hitta tillbaka till sina rötter i socialdemokratin. Jag har träffat många bra Labourmedlemmar under mina besök i England som ligger nära oss svenska socialdemokrater och jag tror helt och fullt på en jordskredsseger i nästa val om partiet lyssnade på dessa medlemmars åsikter om en stark välfärdsstat, utökade rättigheter för arbetare samt en bättre fördelning av resurserna mellan fattig och rik.

En av mina favoritpolitiker i Labour är Ken Livingstone, eller ”Red Ken” som han kallas. Under hans tid som borgmästare i London förbättrades mycket för Londonborna. Med fler politiker som Ken Livingstone skulle Labour åter kunna växa och stärka sin ställning inom den brittiska politiken.

Håkan A Bengtsson kommenterar Labours fall och artikeln i Prospect på Dagens Arena.